Författaren och idéhistorikern Sven-Eric Liedman har flera olika åldrar i sig samtidigt.

Enligt födelseattesten är han 84 år, men artrosen i hans kropp gör att han rör sig som en 90-åring. Samtidigt jämkas detta av en tredje omständighet: han blir som 20 igen när hjärnan ilsket varvar upp inför tanken på ”samtidens alla hemska ledare och hänsynslösa miljardärer”, som han säger.

Vad blir det då sammantaget, med alla parametrar, alla plus och minus inräknade?

– Jag känner mig nog som en nybliven pensionär, knappt 70. Kort sagt, i detta är jag fullkomligt normal.

Det har han rätt i. Åtminstone ger forskningen honom rätt. En ofta citerad dansk studie från 2006 visar att människor som passerat 40 upplever sig i genomsnitt 20 procent yngre än sin faktiska ålder.

En nyligen publicerad tysk studie – där man följt människor under perioden 1996–2020 – ger siffran elva procent.

Kan ålder alltså vara avdragsgill? Den som är bevandrad i svenska språkets klyschor hittar snabbt bevismaterial: Man är inte äldre än man känner sig eller Ålder är bara en siffra.

Vilket är lite märkligt, för många andra av livets faktorer låter sig inte relativiseras. Skostorlek, om du är höger- eller vänsterhänt, din inkomst. Det vore förvisso uppfriskande om någon med 22 000 kronor i månadslön sa: ”Men det känns som 45 000!”

Precis som Sven-Eric Liedman påpekar kan ålder mätas på olika vis.

Det kronologiska sättet, som utgår från vårt födelsedatum.

Det biologiska, som mäter hur hårt livet farit fram med hälsan och organen.

Och så det subjektiva, som passar så bra in i vårt postmodernistiska tidevarv där få sanningar är absoluta: Hur någonting känns.

Det är först när man stannar upp och räknar efter, till exempel reflekterar över åldern på sina barn, som man fullt ut inser sin egentliga ålder.

Den som såg SVT:s seniorsåpa ”Hotell Romantik” minns kanske den 66-åriga sexbarnsmamman som beskrev sig som 30. Och i julas kom psykiatriprofessorn Ingmar Skoogs bok som förklarade att ”70 är det nya 50”.

Vi åldras alla i olika takt. Mognadsgrader varierar. Livets sanningar uppenbarar sig olika brutalt. Så det är naturligt, särskilt ju äldre vi blir, att inte alla känner sig exakt så gamla som de är. Till viss del kan det bero på att vi inte alltid ”hänger med” när vi åldras, inte märker hur fort tiden passerar.

– Det är först när man stannar upp och räknar efter, till exempel reflekterar över åldern på sina barn, som man fullt ut inser sin egentliga ålder.

Det säger Erika Jonsson Laukka som är lektor i åldrande, neuropsykologi och hjärnavbildning vid Karolinska institutet – och ungefär 14 procent yngre än sin faktiska ålder, enligt hennes egen uppskattning.

Själv är jag 37, det vill säga egentligen 44. Vid 37 hade jag släppt tre romaner och blivit fast anställd på DN. I dag har jag fortfarande släppt tre romaner och jobbar kvar i samma roll; jag har fått två barn så allt i livet är satt på paus. Ingen kan övertyga mig om att tiden faktiskt går.

När jag minns min pappa som 45 hade han hunnit få två tonårsbarn, byggt ett sommarhus och var skuldfri. Så gammal kan jag omöjligen vara, inget i mitt liv överlappar ju det. Och än svårare är det att förlika mig med bilden av mina morföräldrar vid 45, som då hunnit driva mjölkgård och harva på åkern halva sina liv.

Mina jämnåriga vänner spelar fortfarande tv-spel och äger inte ens verktygslådor.

– Äldre personer i dag är mer aktiva och friskare jämfört med tidigare generationer, och man upprätthåller ett mer ungdomligt beteendemönster högre upp i åldrarna. Det reflekterar en positiv utveckling att våra liv ter sig annorlunda jämfört med våra mor- och farföräldrars, säger Erika Jonsson Laukka.

Subjektiv ålder är en biopsykosocial åldersmarkör. Det åttastaviga ordet betyder att din upplevda ålderssiffra skvallrar om ditt mående. De som anser sig yngre ser oftare positivt på sig själva och framtiden, vilket blir en självuppfyllande profetia: de mår fysiskt bättre, löper mindre risk för psykisk ohälsa.

Och vice versa: för dem som känner sig äldre är risken att dö i förtid upp till 25 procent högre, visar en studie från 2018. Som Thoreau skrev: ”Ingen är så gammal som den som har överlevt sin entusiasm.”

Man kan förstås tänka sig att den som redan är fysiskt eller psykiskt skör även ser sig som äldre.

Susanne Iwarsson, professor i gerontologi vid Lunds universitet, jämför med hur personer som drabbas av sjukdom eller påfrestande livskriser kan uttrycka att de ”blivit gamla” av det de upplevt.

– Alla har väl hört uttrycket att man ”blivit gråhårig” av någon typ av problem eller utmaningar i livet.

Som exempel på hur kroppen fogar sig efter tankens kraft nämner hon en serie psykologiska studier, ”motursstudierna”. Där får äldre personer vistas i en retromiljö uppbyggd av inredning, färgsättning och möblering från 15 år tillbaka i tiden. De får använda kläder och utrustning från den epoken, ägna sig åt sysselsättningar som var vanliga för dem som yngre och äta tidstypisk mat.

Så vad händer när de lever bakåtsträvande? Det kroppsliga och kognitiva åldrandet avstannar. I vissa fall går en del åldersförändringar tillbaka: personerna får förbättrad syn, till exempel.

Vi är lustigt nog i otakt med vår ålder så gott som hela livet. Människor under 20 anser sig oftare äldre än så. Från trotsåldrarnas ”jag kan själv”-motto till tonåringen som kräver sin frihet och tror sig veta bättre än sina föräldrar (eller alla andra i hela världen); en begäran byggd på den självklara ekvationen outvecklad empati + bristfällig impulskontroll = bestämmanderätt.

Ungdomskulten är fruktansvärt stark, men det finns ingen ålderdomskult.

Själv var jag brådmogen och lillgammal, ointresserad av mina jämnårigas intressen. Jag minns lättnaden när alla andra blev för gamla för att ”gå på klubb”, så att man äntligen kunde föra sammanhängande samtal. En liten spalt i livet där kosmisk balans rådde.

Vissa menar att det finns något problematiskt i denna mentala botox: en förnekelse, en beröringsskräck inför ålderdomen och en vägran att acceptera sin faktiska ålder. Det talas ibland om Peter Pan-komplex, efter pojken som vägrade växa upp. Ungdomskulten är fruktansvärt stark, men det finns ingen ålderdomskult. Därför känner man sig tvungen att åberopa siffran 30 när man ännu känner sig stark vid 66.

”Att känna sig yngre kanske är dysfunktionellt och hjälper dig inte att fokusera på vad som pågår”, frågar en forskare sig själv i tidskriften The Atlantic (om det nu är en fråga).

Han syftar på den subjektiva åldern som en försvarsmekanism mot stigmat att bli äldre. Forskning visar att särskilt inom områden där ålderdom ses som negativt – arbetslivet, hälsa och ekonomi – hävdar äldre oftast sin ungdomlighet.

Om man tvivlar på att hög ålder har låg status i vårt land kan man återigen vittja svenska språket för bevis. Jag slår upp ”åldras” i mitt synonymlexikon och får förslagen ”vissna”, ”tackla av”, ”deklinera”, ”changera”. Det var väl naivt att hoppas på något om ”själslig trygghet” eller ”ökad livsvisdom”, men ändå – vissna? Vem vill inte skydda sig mot att förknippas med det?

– Det finns en teori om att man distanserar sig från den åldersgrupp man faktiskt tillhör – ”de är gamla men jag känner mig yngre” – vilket framförts som ett sätt att motverka ålderism, säger Susanne Iwarsson.

För exakt tre år sedan skrev Sven-Eric Liedman en artikel i DN där han för fram just den åsikten om ”dagens gamla”: ”Jag tillhör inte er, jag är min egen.”

Texten bar rubriken ”Mitt liv är snart slut – men ännu är det fullt av must.” Jag blir nyfiken. Man ska ju lära av de äldre. Så varifrån kommer denna must som Liedman besitter? Hur utvinner jag hans livgivande ambrosia ur vardagen?

Liedman beskriver det för mig – lätt förvånad inför sin egen vitalitet – som att ju äldre han är desto större blir avståndet mellan åldern som id-kortet utvisar och den han själv upplever. Han nämner ingredienser som vardagslivets trivsel, vreden över världens elände – och läsningen. (Just nu plöjer han parallellt några biografier om Kant och den nyutgivna boken om familjen Myrdals hemligheter.)

– Så mycket nytt jag lär mig! Kanske är det till sist denna känsla, av det alltid finns nya insikter att göra, som håller mig levande.

Text: Kristofer Ahlström