Så här dagen efter besöket på immigration, och ansökan om 1 års extension, måste jag säga att det känns rätt okej. Men det är inget rungande hurra jag drar till med. För fy sjutton vad jobbigt det var. Dels när det är språkförbistringar. Ingen på immigration pratar tydligen engelska. Tur jag hade tolk med mig. Men det känns som det pratas ovanför huvudet, bakom ryggen på en hela tiden. Man ser någon håller upp ett papper, det snackas, men om vad? Är det fel på mitt papper eller?
Trött var man också. Äntligen plingade vårt nr. fram, nr 16. Detta efter dryga 2 1/2 timmes väntan. Ja visst serru. Jag hade i förväg redan bestämt mig att det inte kommer gå bra idag. De kommer hitta på något, de vill inte ha faranger i landet, än mindre i Samut Sakhon. Huvva, det skapar bara arbete för dem. Ja, lite så känns det.
Det tog inte lång stund förrän vi var ute på gatan igen. Den här gången ville immigration ha alla insättningar och uttag från det datum jag öppnade konto här i landet. Det räckte alltså inte med ett papper från banken, med originalstämpel, som visade mina insättningar de senaste två månaderna. Det som vi kommit överens om från förra besöket. Överens och överens. Det var de som bestämde att det skulle vara så. Fast bankbok, egentligen inte skulle behövas i det här fallet. Ett intyg från Svenska Ambassaden som visar att jag har den inkomst per månad som krävs för att få extension, ska räcka. Men så hittar de olika immigrationskontoren på en massa egna regler och tolkningar.
På banken var det inte ett dugg bättre. Papper, kopior, telefonsamtal, fråga kollega, underskrifter på vartenda papper. Vet inte hur mycket papper jag skrivit under. Till slut blev det bara två raka streck typ. Ett för förnamnet och ett för efternamnet. Hjälp, kan ingen komma hit och bygga upp en bra vettig adminstration?
Sedan tillbaka till immigration för att fortsätta där vi var. Eller, det kändes som vi började om från början. Det positiva var att vi kunde gå direkt till den officer vi haft från början. Ingen väntan alltså. När officeren sedan ville ha betalt, 1 900 bath, då kom känslan, äntligen snart klart. Men jag vågade inte ropa hej än, förrän vi var ute ur byggnaden.
Äntligen har jag min stämpel i passet. Nu står jag under consideration. Nu ska pappershögen iväg till immigration i Bangkok för godkännande. Den 22 maj kommer jag få besked om det är okej att stanna eller inte. Men det hoppas jag verkligen att jag kan få. Vore en fin födelsedags-present dagen efter man fyllt år.
Ja, hur gör jag då nästa år, då man ev. ska förnya sitt ettåriga uppehållstillstånd. För då kära vänner, upprepas proceduren igen. Samma mängd papper, intyg, foton då också. Hela resan idag tog cirka 6 timmar. Det finns som sagt andra sätt att få extension. Något som verkligen bär mig emot. Men när byråkratin, regeländringar etc. ändras hela tiden, då är det inte roligt. Inför en fotbollsmatch, vet i alla fall spelarna vilka regler som råder. Det man med säkerhet vet här, är att ingenting är säkert.
